Trasig klo :-(
Gunde skadade en klo för över 2 veckor sen och det tar en himla tid för den att läka så himla trist när det kändes som om vi äntligen hade fått lite flyt *SUCK*. Kanske inte en sån stor sak med en trasig klo men med allt annat man har runt om kring sig så blir det bara för mycket, tassen måste lindas flera gånger om dan, att gå ut är ett helt företag när Stefan jobbar, vilket han gör mkt, har över 100 timmars övertid hittills i år. När Gunde hade som ondast kunde inte han & Grimm vara ihop och med Jennifer och hennes energi när hon far fram hemma är det bra att kunna stänga in grabbarna emellanåt i deras rum.
Det jag försöker göra nu är att planera och göra saker som behöver bli gjorda så när Gunde mår bra igen kan vi träna och ha kul ihop *längtar*.
Känner mig inte i form själv men det är bara att ta nya tag, just nu känns det som om "det som inte dödar härdar". Många pratar om höstens deppighet men jag tror att jag är vårdeppig fast vädret är fantastiskt, det är vanligare än man tror, har jag hört. Ska försöka njuta mer av livet och inte bara springa på fast dagarna går så otroligt fort sen Jennifer kom till världen, allt har fått en annan dimension. Känns extra viktigt att vara rädd om sig när jag vet vad jag betyder för Jennifer och vad barn blir påverkade av oss föräldrar, mitt engagemang och ork räcker bara till det som är närmast . Vet att det kommer ändra sig längre fram och hinner då ta tag i andra saker som just nu har lägre prio, var sak har sin tid.
Är väldigt glad över mitt & Stefans stabila förhållande som är inne på sitt 15 år, se här kom lite positiva tankar tillbaka *yes yes*, hoppet är det sista som överger en.
Ser fram emot kursen som jag & Gunde har anmält oss till i juni och hoppas då att han mår så pass bra att han kan träna fast han har lindad tass, annars blir jag deppig igen.
Lite tankar från mig.
Ullis
Det jag försöker göra nu är att planera och göra saker som behöver bli gjorda så när Gunde mår bra igen kan vi träna och ha kul ihop *längtar*.
Känner mig inte i form själv men det är bara att ta nya tag, just nu känns det som om "det som inte dödar härdar". Många pratar om höstens deppighet men jag tror att jag är vårdeppig fast vädret är fantastiskt, det är vanligare än man tror, har jag hört. Ska försöka njuta mer av livet och inte bara springa på fast dagarna går så otroligt fort sen Jennifer kom till världen, allt har fått en annan dimension. Känns extra viktigt att vara rädd om sig när jag vet vad jag betyder för Jennifer och vad barn blir påverkade av oss föräldrar, mitt engagemang och ork räcker bara till det som är närmast . Vet att det kommer ändra sig längre fram och hinner då ta tag i andra saker som just nu har lägre prio, var sak har sin tid.
Är väldigt glad över mitt & Stefans stabila förhållande som är inne på sitt 15 år, se här kom lite positiva tankar tillbaka *yes yes*, hoppet är det sista som överger en.
Ser fram emot kursen som jag & Gunde har anmält oss till i juni och hoppas då att han mår så pass bra att han kan träna fast han har lindad tass, annars blir jag deppig igen.
Lite tankar från mig.
Ullis
